Total despair

I have written previously about the Swedish cardiologist Fikru Maru who is detained in Ethiopia. After awaiting trial for three and an half years, he developed a spontaneous pneumothorax that failed to heal with conservative treatment. To speed up his release, he declined the right to defend himself against the ridiculous charges and accepted a guilty verdict. A month ago he was sentenced to 4 years and 8 months, which we thought meant he would be released, since he had already served two thirds of that time. But instead the whole situation has now taken a turn for the worse.

Today we learned that Fikru will be prosecuted as a terrorist. The allegations are absurd and I hesitate to describe them in writing, not really believing this myself.

The morning after Fikru was taken from prison to hospital for treatment of his pneumothorax, protests at the prison developed into a riot. Fire broke out and 23 prisoners died under shady circumstances. According to some reports the deceased had been beaten and even shot. Now 38 prisoners are being prosecuted for involvement in the riots and Firku is one of them.

Of course Fikru wasn’t at the prison when it all started, but the that was only because he had deliberately eaten so much chocolate that his blood pressure increased to such an extent that he developed a pneumothorax, according to the allegations. He is now being accused of encouraging and even sponsoring the protests financially.

The nightmare that was supposed to end now just started all over at a higher level. There is no solution in sight. None.

 


Ett oväntat besök i Addis

Virpal Singh arbetade som medicinteknisk ingenjör på Addis Cardiac Hospital under 2010-2011. Han och Fikru utvecklade en personlig relation och Virpal beskriver det själv som att han var ”nästan som en son”. Samarbetet fortsatte efter att Virpal flyttat tillbaka till Sverige igen och de skulle haft ett möte strax innan Fikru för sista gången reste ned till Addis 2013. Det mötet fick skjutas upp tills Fikru kom tillbaka. Men tre och ett halvt år senare har Fikru ännu inte kommit hem. För att muntra upp Fikru åkte Virpal förra veckan ned till Addis på ett oannonserat besök. Idag kom han hem och berättar om sin upplevelse.

 

– Under min tid i Addis Ababa, 2010, hade jag även möjlighet att besöka andra sjukhus, bland andra statliga Black Lion sjukhuset. Jag minns den guidade turen jag fick av en vän till mig, en praktikant från Spanien; intensivvårdsavdelningskorridorer med patienter som ligger på golvet i väntan på vård, den starka lukten av urin i luften och min önskan att kunna sprita mina händer trots att jag inte berört något ännu. Jag minns tanken som slog mig: här skulle jag inte ens vilja se mina fiender behandlas. Vid det sjukhuset behandlas Fikru idag. 

virpal

Emy och Virpal passar på att fixa håret

Någon dag innan jag flög ner berättade jag för Emy, Fikrus dotter, att jag var på väg för att överaska Fikru och laddad med choklad och bullar. Jag förberedde mig mentalt för att besöka den livfulla mångmiljonstaden Addis Ababa igen efter fem år och flög något nervöst ner. Nervositeten kom delvis för att jag gjort flera offentliga uttalanden emot hans frihetsberövande och att det etiopiska rättssystemet fortfarande inte gett honom någon dom.

Väl på plats är läget på sjukhuset i stort sett oförändrat sedan jag sist var här. Människor ligger fortfarande på golvet i väntan på vård och det är lika stor brist på medicinsk utrustning. Jag måste lämna över min väska och mobiltelefoner för att få gå in i hans rum. Sakta går jag in i rummet och tjuter “Din underhållning för helgen är här!!!!”

Jag ser hans ansikte skina upp när han ser mig och han brister ut: “Virpal! Är du här…..men vad gör du här?”. Han kramar om mig hårt, lite för hårt; i glädjen av att se mig glömmer han att han har sår där dränet tidigare suttit och glädjen ersätts snabbt av grimaser från smärtan.

Han berättar att han hade hunnit bli mör och nedstämd över att befinna sig i limbo: tre och ett halvt år utan att veta riktigt varför han sitter inne. De kommande dagarna underhåller jag honom med berättelser från mina företagsäventyr, mina kärlekshistorier och mina resor de senaste åren. Han lyssnar med spänning och han berättar om sin glädje att se mig. Och det var egentligen det som var syftet med mitt besök – att ge stöd, inge positivitet och glädje.

En av Fikrus goda vänner från lumpentiden, en banktjänsteman i Addis Ababa, besöker honom medan jag befinner mig på sjukhuset. Vännen berättar om de 4 år och 9 månader han själv suttit frihetsberövad utan rättegång eller dom. Han berättar det stående skämtet om att det finns tre typer av etiopier: de som suttit i fängelse och sedan frisläppts, de som för närvarande befinner sig i fängelse – och den sista kategorin; de som ännu ska sitta inne. Han fick inget besked om vad han var anklagad för men en vacker dag bestämde sig någon för att det var dags för honom att släppas.

I rätten befinner sig Fikrus advokat, hans anhöriga samt de 11 andra åtalade (och deras anhöriga och juridiska ombud) som är inblandade i samma mål. Domaren börjas med Fikrus fall och inser att han inte befinner sig i rätten. De ger sken av att vara förvånade och att de tydligen varit redo att delge dom men informerar att de minsann inte kan göra det i brottsmål utan att den anklagade befinner sig personligen i rätten. De nämner inget om att ambassadören och Fikrus advokat dagen innan rättegångsförhandlingen informerat domarna om att Fikru på grund av sitt tillstånd inte kommer att kunna närvara vid förhandlingen nästkommande dag och att de ska försöka förhöra/delge honom över telefon. Domarna vägrar disktuera fallet utanför rättssalen och ger nu i förhandlingssalen sken av att de tyvärr inte kan gå vidare med hans fall tills Fikru personligen kan närvara. Att till och med fängelsemyndigheten vägrat transportera Fikru till rätten på grund av hans medicinska tillstånd är inget man vill känna sig vid. Att han ligger med kollapsad lunga på sjukhuset tas det inte ens hänsyn till. Man gör sig redo för att gå över till nästa anklagade. Emy, hans dotter börjar snyfta högt och flämtar “Alltså, jag orkar inte med det här något mer!” och brister ut i tårar.

Medan ambassadören försöker lugna ner Emy (poliser står redo för att föra ut henne ur salen för störande beteende) ställer sig Fikrus jurist upp och vägrar låta domarna gå vidare. Han kräver svar om hur Fikru ska kunna närvara personligen när hans medicinska tillstånd inte tillåter det och fängelsemyndigheten (motsvarigheten till kriminalvården) inte vill transportera honom. Domarna bestämmer sig för att pausa Fikrus fall för att hantera det efter den pågående förhandlingen. “Mycket bisarrt” minns jag att jag tänkte. Jag blir frustrerad över att inte kunna uppdatera anhöriga i sverige om fallet då internet har stängts ner i Etiopien, som har sin egna variant av arabiska våren med människor som protesterar för sina rättigheter.

Tillbaka till rättegången; man går vidare till nästa anklagade och genomgående hörs samma frustration: domarna måste ta målet på allvar. “Tre och ett halv år av helvete utan något beslut”, klagar den nästa misstäkte. “Vi är människor som står för familjens levebröd”, Detta är individer som inte kan leva mer i osäkerhet där domarna gång på gång skjutit upp att ge besked.

Efter att förhandlingarna avslutats för dagen, går vi in för att diskutera Fikrus fall med domarna som ställer sig oförstående till att Fikru inte kunnat närvara. Advokaten upprepar återigen att fängelsemyndigheterna vägrar transportera honom utan explicit order från rättsväsendet att de tar ansvar för Fikrus hälsa om något skulle ske under transporten. Lyckligtvis befinner sig tjänstemannen från fängelset i rätten och vittnar om att så är fallet och domarna väljer, för första gången, att göra det rätta för att få fallet vidare. Man beordrar myndigheten att, med hjälp av ambulans och sjukvårdspersonal, ta Fikru till rätten på måndag (imorgon) för att han ska delges domen. Vi lämnar rätten med blandade känslor: en Fikru med svagt medicinskt tillstånd som själv måste närvara. I bästa fall delges dom. I värsta fall ges en anledning till att återigen skjuta upp beslutet där Fikru släpats dit helt i onödan.

Förutsatt att Fikrus medicinska tillstånd tillåter det åker de dit imorgon bitti (måndag morgon) för beslut. Äntligen kan det ta slut. För att minska väntetiden har Fikru valt att inte försvara sig i en rättegång där domarna, tvärtemot alla internationella konventioner, krävt att han ska bevisa sin oskuld. Han hoppas på att antingen frikännas eller att dömas till ett kortare straff än de tre och ett halv år han suttit inne. Nu vill han hem. Han vill behandlas för sitt tillstånd.

Det som talar för hans fall är att domarna verkar känna sig något pressade. Det sägs att etiopiska utrikesministern samt premiärministerns rådgivare har kontaktat dem för att de snabbt ska ta beslut i frågan. Och det är enbart det Fikru kräver – ett skyndsamt beslut i frågan. Det är även detta svenska myndigheter borde lägga mer press på.

Vi, Fikrus vänner och anhöriga, och Fikru själv kräver inte att svenska myndigheter ska lägga sig in i annat lands rättsystem – utan enbart att Etiopien ska följa sin egen konstitution och internationella konventioner som rör rättsfall. Att ett beslut tas skyndsamt. För den rättsliga praxisen på plats är enligt domarna sjäva att “många åklagade tyvärr hinner dö innan deras fall avgörs i rätten”. Vi vägrar låta Fikru bli ytterligare en i statistiken.

Det är vår förhoppning att Fikru snabbt ska återförenas med sin familj och kunna göra det han älskar göra – behandla patienter i Sverige och kunna vidarutveckla sitt sjukhus för att erbjuda behandling för fler medicinska tillstånd för patienter i Etiopien.

Vi saknar dig Fikru, och hoppas att du snabbt kan få den vården du förtjänar.

Virpal Singh


Vad betyder det att UD är behjälpliga på alla sätt?

Innan jag engagerade mig i Fikru Marus fall hade jag ett stort förtroende för UD, på samma sätt som jag har för de flesta svenska myndigheter. Den senaste veckan har det förtroendet fått sig en allvarlig törn och det är ett plågsamt uppvaknande.

Vid upprepade tillfällen har UD repeterat att Fikrus fall är högprioriterat och att man gör allt vad man kan för att få honom fri. Det stämmer inte med det jag ser, men kanske är det jag som har orealistiska förväntningar. I min föreställningsvärld skulle detta enorma stöd från Sverige betyda att man tillsatt en expertgrupp på UD, bestående av jurister med särskild expertis inom antikorruptionslagstifning i utvecklingsländer i allmänhet och det etiopiska rättsväsendet i synnerhet, där varje juridisk abrovink varsamt prövades för att förmå domstolen i Etiopien att låta Fikru flyga hem. I gruppen skulle förstås också ingå läkare, såväl thoraxkirurg som läkare med erfarenhet av medicinsk evakuering, som kunde lämna tillförlitliga uppgifter om hur brådskande detta måste ske och vilka de medicinska riskerna är. UDs egen personal skulle leda och samordna expertgruppens arbete och bistå med kunskaper och kontakter när det gäller politiska påtryckningar och diplomati, både direkt mot Etiopien och indirekt genom kontakt med EU, FN och andra länders ambassader. Jag skulle föreställa mig att behövlig medicinsk kompetens med motsvarande utrustning flögs ned till Etiopien, för att övervaka att Fikru får den vård han behöver och för att flyga hem honom snarast möjligt.

Jag har inte varit medveten om hur naiv den här bilden är, men den första signalen kommer innan jag åker ned till Etiopien när Emy skickar ett meddelande: Förresten, vet du något mer om ambulansflyg? Är det olika företag som gör det? Vet du hur man går till väga för att beställa ett sånt? Kan man betala i efterhand? När jag kontaktar SOS International blir de osäkra och ber att få återkomma. Efter en stund ringer de upp. Vi måste först betala in 6500 kr. När de har fått pengarna utses en ansvarig läkare och denne utreder vilken typ av transport som är aktuell och vad denna skulle kosta. Blir det aktuellt med ambulansflyg ligger kostnaden på i storleksordningen 500 000 kr och inget plan kommer ned förrän detta är betalt. Det låter helt absurt. Skulle Sverige göra allt för att få honom fri och sedan låta honom vänta på att pengarna för flyget hem ska samlas in? Men Emy bekräftar ett det är det beskedet hon fått från ambassaden.

Nästa signal är vad jag ska ha med mig. Kirurgtejp. Det är så man fäster infarten man använder för att ge medicin intravenöst. Termometer har Emy redan köpt. Någon saturationsmätare för att kontrollera syrehalten i blodet fick hon inte med sig, eftersom det är svårt att få tag på som privatperson i Sverige. Den de har på sjukhuset visar fel och det gör det svårt att utvärdera hur han mår. Men hon undrar om jag skulle kunna ta med mig en behandlingsomgång bredspektrumantibiotika. Fikru har börjat få symtom på urinvägsinfektion och när Emy frågat en infektionsläkare i Sverige föreslog denne Meronem. Jag ringer en kollega på sjukhuset för att se om det skulle gå att köpa på sjukhusapoteket. Men intravenös antibiotika skulle behöva beställas och kostnaden skulle landa på 20 000 kr för en vecka. Om man väljer den lägre dosen, vill säga, annars blir kostnaden det dubbla. Jag meddelar Emy att det inte blir någon antibiotika. Egentligen är vi väl båda tveksamma till om det behövs i nuläget, men det skulle ju kännas tryggt att ha det på plats om han plötsligt fick den infektion vi väntar på ska komma när nu dränet varit kvar alldeles för länge.

Under mitt korta besök i Addis, där jag tillbringade större delen av tiden på sjukhuset med Fikru, träffade jag ingen läkare förutom de etiopiska. En norsk thoraxkirurg arbetar visst på uppdrag av ambassaden och SOS International. Han har lång erfarenhet av medicinska evakueringar och har träffat Fikru en gång under den här tiden. Hans bedömning är att Fikru kan flyga hem med reguljärflyg om en erfaren läkare medföljer. Emy har kontakt med vänner till Fikru i Sverige, som erbjuder sig att flyga ned om det blir aktuellt.

Väl hemma i Sverige fortsätter Emy och jag att diskutera om Fikrus drän borde avlägsnas eller inte. Jag har kontakt med en vän som är thoraxkirurg och som bidrar med goda råd och Emy har kontakt med Fikrus vän som är thoraxkirurg i Göteborg. Emy ber mig också att kontakta thoraxkliniken på Karolinska, så att de ska vara medvetna om att Fikru snart är på väg.

Aktionsgruppen för Fikru Marus rättvisa, med advokat Hans Bagnér i spetsen, håller kontakten med UD. Hans Bagner har tidigare haft kontakt med den medarbetare som varit ansvarig hos Swedfund för sjukhuset i Addis Abeba. När Fikru fängslades betalade Swedfund, Svenska statens riskkapitalbolag, för hans arbete. Numera gör Hans Bagnér arbetet pro bono dvs utan att få någon ersättning. Swedfund betalar dock för de två etiopiska advokater som representerar Fikru i Etiopien.

Tisdagen 27 september får vi möjlighet att komma till UD och träffa två representanter. De försäkrar oss om att de gör allt som står i deras makt och nämner som exempel att de kallat upp den etiopiska ambassadören. Ingen av oss i aktionsgruppen är särskilt imponerad. Jag menar, man förutsätter väl att UD kommunicerat regelbundet med den etiopiska ambassaden under de tre och ett halvt år Fikru suttit fängslad? Representanterna för UD ber oss i alla fall att inte föra informationen vidare, vilket ingen av oss gör. Dagen efter, under rubriken ”Expressen avslöjar” står att etiopiska ambassadören kallats till UD, vilket bekräftas av ett kansliråd. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma fram till någon annan förklaring än att UD själva läckt den informationen för att visa att man agerar aktivt och för att framställa sig själva i bättre dager.

Under mötet på UD undrar vi om påtryckningar via EU eller andra länders diplomater, men får svaret att bilaterala förhandlingar brukar fungera bäst. När det gäller frågan om att Fikru själv skulle behöva bevisa sin oskuld i stället för att åklagaren bevisar hans skuld, vilket är det besked som gavs i domstolen i juli, hävdar UD att detta inte stämmer. Den källa UD hänvisar till är Fikrus etiopiska advokat och man förnekar kännedom om att den etiopiska korruptionslagstiftningen faktiskt föreskriver omvänd bevisbörda i dessa sammanhang.

Torsdagen 29 september är det frågestund i riksdagen och Désirée Pethrus ställer en fråga om vad regeringen gör för Fikru Maru. Isabella Lövin, minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister, svarar:

”Den svenska ambassaden och svenska konsulatet står ju till all tjänst för att hjälpa både anhöriga och rättshjälp och så vidare till Fikru Maru för att den här saken ska underlättas så mycket för hans del och för de anhörigas del som möjligt och vi är ju naturligtvis behjälpliga på alla sätt också när det gäller att se till så att sjukvård, han ska få den sjukvård han behöver.”

Jag lyssnar flera gånger. Vad är det de menar? Vad är det jag inte ser?

Ikväll skriver Aftonbladet att flera kontakter tagits på regeringsnivå. Jag hoppas att det inte är samma ansträngningar man gjort hela tiden som nu sker öppet för att blidka hemmaopinionen. Det handlar inte om oss. Det handlar om Fikru.


”Rättsprocessen”-så här ser den ut

När Fikru Maru inte fick föra in den medicinska utrustning svenska sjukhus skänkt, eftersom han saknade kvitton och tullen överskattade värdet grovt, tänkte han ta med den hem igen. Han betalade 5% av värdet i någon form av tull. (Ja, man måste göra det fastän man tar hem grejerna, glöm logiken – det blir bara förvirrat om man tänker rationellt.) När han skulle checka in måste han betala för övervikten på bagaget. De tog inte emot kreditkort och han hade inte tillräckligt med kontanter. Han hade inte så mycket tid, utan bad en flygplatsanställd gå ut med grejerna till tullen igen, medan han gick på planet. Efter en stund blev han hämtad av polis. Det är bakgrunden till hans åtal för smuggling. Det är förstås absurt och när han talade med sin vän hälsoministern kontaktade denne tullministern och förklarade omständigheterna. Tullministern kontaktade i sun tur åklagaren som la ned ärendet. Det är i väntan på rättegång för det ”korruptionsbrottet” som Fikru suttit fängslad i 3,5 år.

Här är sammanfattningen från åtalet, som en lokalanställd på Sveriges ambassad i Addis Abeba författat:

court-hearing-2013-10-22

När svenska media skriver att Fikru gripits för att han varit inblandad i en stor korruptionshärva, men att det mesta av misstankarna avskrivits är det på gränsen till förtal, enligt min åsikt.


Jävla idioter, de dödar honom!

Så skriver en thoraxkirurg när jag förklarar vilken vård Fikru får i Etiopien. Det knyter sig i bröstet när jag tänker på Fikrus varma leende, som jag har färskt på näthinnan. Han verkade inte ett dugg döende när jag såg honom för exakt ett dygn sedan.

Jag förstår att det är förvirrande. Hade jag träffat Fikru på akuten i Sverige hade jag inte varit särskilt oroad. Hans tillstånd är inte livshotande i Sverige där det finns god vård. Men han sitter fast i Etiopien, inlagd på ett sjukhus där det ibland inte finns rinnande vatten och där operationssalen bara kan klara mindre kirurgi. Hans etiopiska läkare gör allt vad de kan för honom, men det räcker inte för att rädda hans liv.

Domstolen skulle ha förkunnat dom i fredags, men de domare som tjänstgjorde fick ärendet i handen samma dag. Därför har de skjutit upp det till måndag. Eller, rättare sagt, de ska FÖRSÖKA lämna besked på måndag. På tisdag är det stor helgdag. Att något skulle hända före onsdag är osannolikt. De har också framfört det som ett alternativ att vänta tills domstolen öppnar officiellt 6 oktober, efter sommarstängningen. Ur ett medicinskt perspektiv är det inte att tänka på, men Fikrus hälsa är inte domstolens högsta prioritet.

Det finns ingen logik i det här, inga rationella beslut, inget att förstå. Allt är ett politiskt spel där ingen domare vill vara den som fattar ett beslut som senare kan få politiska konsekvenser. De måste få instruktioner från högsta instans att avsluta fallet. Från premiärministern och justitieministern (som också har titeln riksåklagare, hur absurt det än låter). Det innebär att vår regering måste kontakta deras. Och det kan inte vänta. För då dör Fikru. I Etiopien spelar det ingen roll. Där är inte ett människoliv värt någonting. Hur är det i Sverige?