My digital self is just me

This week’s assignment is to write a blog post about our digital selves, from a private and a professional perspective. I’ve been involved in social media for several years. Through the four twitter accounts that I manage, I have been able to engage in the international emergency medicine community and in the more limited Swedish Twitter community. On a more personal level I interact with my friends on Facebook, both real-life friends and people I have made friends with through Twitter. And I write this blog, which started out as a way to promote emergency medicine in Sweden, but quickly developed into more personal reflections on my own development as an emergency physician.

I use social media on a daily basis, but I don’t understand the concept of having a digital identity. All my reflections online are the same as I would have in a real-life discussion. I don’t make any distinction between Tweeps and other friends or acquaintances. Some are closer than others and it is always great to meet up with people you have never met in person, but who you already consider your friends.

Having a strong social media presence has never been a goal for me. I don’t strive to increase my number of followers, but rather think that having a lot of followers would put pressure on me to write interesting things. Neither do I have any career goals for my digital presence. The Twitter accounts that I manage for our society are not meant to be reflections of my personal beliefs, but I like to keep my private accounts very personal and have omitted all references to my being a representative of others.

I wrote the above several weeks ago, but didn’t feel it was worth publishing on my blog. It seemed to plain and lacking of reflection. Then I learned that one of the high profiles of our social media community had been accused of sexually assaulting a patient. Since he is American, his name and photo, along with the name of his wife, were published in numerous online papers, something that would be unthinkable in Sweden. I don’t know if he was ever on Twitter, but he isn’t now and his amazing blog and podcast have been shut down, probably by himself. If he was on Facebook, he is not any longer. His name has been taken off the list of keynote speakers at an important conference. Most hits on Google are about the recent allegations and you have to search thoroughly to find his valuable contributions to emergency medicine. Even if I understand that erasing your digital self is a way to protect your privacy, it also takes away the opportunity for your social media friends to offer their support, like I would like to do to this person who has taught me so much.

Just like it is easy to reach world wide fame through a strong digital presence, that same platform can be used to bring you down in the most brutal way. Maybe that is one of the reasons I have been content with my rather anonymous presence. A badly worded tweet can easily cause irreparable damage if spread outside the small community used to my sense of humor. I don’t like to put myself in that position in real life, and my digital self is no different. We are one.


Learning about learning

the ONL161 course, Part 2

We finished our first assignment in the PBL-group. The topic was how to get a student to engage in an online course, which is basically what we are trying to achieve within our own group. It is difficult of course, when we all have other commitments. Hence we split the work between us and agreed that everybody should make two slides and email to me. Well before the deadline I got one presentation with five slides, one with two slides, and one word document. It took some time to merge it all into a coherent presentation and I had to go through the material properly and learned a lot from it.

I posted the end-product in our group and my fellow students seemed pleased with the result and thanked me for finishing our task. There was no discussion on the conclusions we had drawn in our respective part of the project and no comments about what I could have done better when putting it together. And that made me think about how we focused more on the result, than the topic itself or the learning process. I think that means we still haven’t moved into the south-east corner of a student controlled, open-ended/strategic course. But at least I have learned what that is.


Flashbacks – going from learner to student again

It was my first week of medical school at the Karolinska Institute. We were told that since the university was now attempting a PBL approach, we wouldn’t be told what parts of the oversized book to read, since figuring it out ourselves would somehow make us learn better. At our first seminar we were given the PBL assignment: Serine proteases
– What is that and what are we supposed to do? we asked our tutor.
– That’s a great question to start with! he answered.

Starting a new course or education is confusing enough. This whole PBL concept added to our confusion and I always assumed that it was because our teachers didn’t know how to use the teaching methods properly.

Now, 22 years later, I am taking a course in online learning, #onl161, and I have joined a PBL group. We are six adult learners with different backgrounds, but all experienced in our respective fields. Faced with a PBL scenario, without clear instructions and structure, I get flashbacks from medical school and I feel this urge to revolt and scream that Problem Based Learning should be called Problem Creating Learning. Then I remind myself that I no longer consider myself a student, but a life long learner and that I didn’t sign up for this course to neither score nor prove points, but to question my beliefs and reflect on new and old experiences. Maybe it is easier to be just a student.


Patientnära arbete är sällan okvalificerat

Jag har många gånger svurit över att den enda som vet hur man bokar en sjuktransport hem till patienten är den mest erfarna specialistsjuksköterskan. Eftersom patienterna ofta får vänta länge på transport, är det högprioriterat att få iväg beställningen och det är ytterligare ett tidskritiskt moment på akutmottagningen. Samma typ av problem uppstår när undersköterskan, som är den enda som kan gipsa, samtidigt ska ordna fika till en patient, eller skjutsa någon till avdelningen. Det borde absolut gå att organisera bättre och mer effektivt.

Länge har jag föreslagit att vi skulle ha en sekreterare på akutmottagningen, som kan ta emot administrativa frågor, beställa transporter, journaler, dokumentera på akutrummet. På vissa sjukhus har man också sekreterare som en del av akutteamet. På en del sjukhus har man särskilda patienttransportörer som kör patienter till undersökningar och avdelningar. Transporter är en risk i akutsjukvården som jag tycker att vi borde ta på större allvar och jag tycker att det kräver en viss medicinsk kunskap och utbildning. Och här kommer problemet med okvalificerad personal i vårdarbetet in.

Mycket av arbetet i vården kan till synes göras av vem som helst. Men har man sett en läkare försöka hjälpa en statlig patient till toaletten, förstår man att det inte är så. För att inte riskera skada patienten, eller sig själv, krävs kunskap om förflyttningsteknik. På akuten är många patienter uppkopplade till övervakningsutrustning och det är inte självklart om de ska gå till toaletten, eller göra sina behov på bäcken. Kanske behövs urinen sparas för ett urinprov? Och då ska provet tas på ett korrekt sätt för att det ska vara värt att analysera. Får patienten passa på att dricka vatten när de är på toaletten, eller ska de fasta? En gest av vänlighet kan lätt straffa sig om man inte känner till patientens plan.

Akutsjukvård är teamarbete. När undersköterskan inte vet om patienten får kopplas loss eller äta smörgås, tillfrågas ansvariga sjuksköterskan eller läkaren. I en stressfylld miljö är det lätt att snabba frågor får halvgenomtänkta svar. På en välfungerande akutmottagning kan undersköterskan då komma med invändningar. Det blir en extra säkerhetsventil. På samma sätt kan en kompetent undersöka notera att patient försämras, eller hur patienten klarade av att gå på toaletten. Ett vanligt fel jag gjorde tidigt i min karriär var att meddela att patienten kunde gå hem, bara för att sedan märka att vederbörande inte kunde stå på benen.

Mycket av denna kunskap är sådant som undersköterskor lär sig efter avslutad examen, genom erfarenheten av att arbeta och genom kontinuerlig utbildning på arbetsplatsen. Därför tycker jag att karriärstegen för undersköterskor är närmast obefintlig. Vårdbiträden med 6-8 veckors introduktion skulle förstås också samla erfarenheter och allteftersom kunna bidra med en del av det jag påpekat. Men i förslaget om vårdbiträden i vården ingår liksom att det ska vara okvalificerade uppgifter och där hamnar man i ett moment 22. Oerfarna vårdbiträden medför sämre kvalitet i det patientnära arbetet, erfarna vårdbiträden är inte längre okvalificerad arbetskraft och borde ha lön och erkännande utifrån den kompetensen.

De finns massor av arbetsuppgifter att delegera till andra yrkeskategorier, men behovet av okvalificerad arbetskraft är inte särskilt stort i vården. I den mån det finns är det inte i det patientnära arbetet utan mer i form av allt i allo.


Vill vi ha avancerad akutsjukvård på akuten – eller det som inte hanns med någon annanstans?

Det står förklarat på alla akutmottagningars hemsida: Till akutmottagningen ska du komma om du har svåra bröstsmärtor, svårt att andas eller har råkat ut får en allvarlig olycka. Ordalydelsen kan variera, men budskapet är detsamma: Akutmottagningen är till för att hantera akuta åkommor.

Ändå ökar besöken till akutmottagningarna varje år, en utveckling som sker i hela västvärlden. Det är dyrt och kostsamt och många försök har gjorts för att få patienter att inte söka till akuten. De allra flesta har misslyckats. Problemet är inte att patienter söker fel, utan den roll som akuten har i vår sjukvårdsstruktur.

Jag är övertygad om att för att komma tillrätta med detta måste akutmottagningen få ett tydligt uppdrag i organisationen och rätten att försvara det uppdraget, i stället för att vara alla klinikers problemlösarmottagning. Låt mig ta några exempel ur verkligheten:

Fredag eftermiddag har ortopedmottagingen stängt. En patient som missat sin återbesökstid, hänvisas till akutmottagningen av personalen på mottagningen. 

En patient har besvärlig nageltrång och läkaren på vårdcentralen vill ha hjälp att göra en mindre operation för att ta bort en bit a nageln (ett ingrepp som många allmänläkare utför själva) och remitterar patienten till akuten en måndag eftermiddag. 

Vid en rutinkontroll upptäcks att en ung man har förhöjt blodsocker. Han mår bra och det är en ren tillfällighet att det upptäckts just nu på företagshälsovården. Läkaren där kontaktar medicinbakjouren för att meddela att patienten skickas till akutmottagningen och medicinbakjouren har inget att erinra. 

En medelålders man har haft hosta och gått ned i vikt senaste månaderna. Allmänläkaren misstänker, med rätta, att det kan vara något malignt och remitterar patienten till akuten för en skyndsam utredning. 

Och där sitter vi på akuten och försöker att reda ut vad vi ska göra med dessa patienter. Ska vi försöka hitta en ny tid till mannen som kom försent till ortopedmottagningen? Ringer vi ortopeden föreslår de att vi ska bedöma patienten och sedan rådfråga dem vid behov. Skulle vi nämna patienten med nageltrång, lär svaret bli att det där borde allmänläkarna göra själva och annars kan väl vi göra det. Deras mottagning är fulltecknad och det är inte deras uppgift.

Hur ska vi göra med mannen med nyupptäckt diabetes? Vi kan snabbt konstatera att det inte är något akut problem, men han behöver förstås en utredning och massor av information och det inom några dagar. Inte sällan blir svaret från medicinbakjouren att det är enklast om vi lägger in patienten.

Mannen med misstänkt lungcancer är värre. Han vill ha besked. Allmänläkaren sa att det kunde vara något farligt. Ska vi vara snälla och beställa en röntgen? Som kanske måste kompletteras med en skiktröntgen? Som kanske visar att patienten verkligen har en lungcancer? Men vad gör vi sedan? Vill vi verkligen att patienten ska få sitt besked på akutmottagningen av en läkare som närsomhelst kan tvingas springa iväg på ett larm och utan stöd av erfarna mottagningssjuksköterskor och kuratorer som är vana vid att lämna svåra besked?

I vår traditionella struktur har det som inte fått plats i den ordinarie verksamheten lagts på ”jouren”. Det är en viktig funktion som behövs på alla kliniker. Men det är inte ett uppdrag för akuten. Och så länge resten av sjukvårdssystemet skickar patienter till akuten för att man inte har tid, kompetens eller resurser för att hjälpa dem, kan vi inte spela oförstående för att patienterna kommer dit för att få hjälp att hitta rätt i systemet. Samtidigt blir patienter med akuta tillstånd lidande. När vi står och opererar nageltrång får någon i svåra plågor vänta på smärtlindring. Operationer fördröjs för att röntgen blir överbelastad med undersökningar som hade kunnat ske planerat.

Vårt moderna, komplexa sjukvårdssystem kräver koordinering. De flesta är överens att detta måste ske i primärvården. Men då måste primärvården också ha nyckeln till de snabba utredningarna, kontakten med andra specialister och kontinuiteten. Det är i primärvården man ska ha de långa besöken, inte som nu när de blir allt kortare, medan nybesök hos specialister kan få ta en timme. Och primärvård är inte närakuten. Det är välfungerande vårdcentraler där det är lätt att komma fram och att få tid hos läkare, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier. Det är dit man vill vända sig när man har ett problem som inte är akut livshotande, men likafullt livsviktigt. Allmänläkare är specialister på primärvård. Låt deras uppdrag vara lika tydligt som akutens!